En illustrerad konstruktion av verkligheten

60-talister

Det är Borlängefesten i dagarna och vi var ute med jobbet igår. Borlängefesten innebär dels att du betalar hundra kronor för att dricka öl till tonerna av Svenne Rubins och dökött, dels att stan befolkas av 60-talister.  Jag har alltid facinerats av 60-talister. De måste ha blivit så präglade av sin ungdom på åttiotalet att de bestämde sig för att bevara den hela livet ut. Jag ser Carola, Alice Cooper, Coca Cola och en vilja att vara modemedveten, som inte fungerar ända fram, i deras ansikten och utstyrslar. De är individualister, som inte riktigt lyckades nå sitt mål och en generation som hamnade i kläm mellan 50-talisternas och 70-talisternas starka framtoningar.

Någonstans där njuter de av de enda dagarna under sommaren som är anpassad för dem. Folköl och dunka dunka.

                                       

Jag avundas 60-talister. De fick leva under de härliga dagarna. Växa upp med 70-talets härliga musik för att sedan gå in i tonåren i denna underbara period full med ny teknik och personligheter, även kallad 80-talet!
Vad har vi idag på 2000-talet? Idol, Alex Schulman, Paris Hilton och främlingsfientlighet!
Nej, tack! Ge mig lite Dallas, "unga" Lasse Brandeby, lite härliga slingar av Van Halen och festen är fixat.
Good Day!

En åttiotalist: Jovisst är det så, men främligsfientligheten var väl ändå som störst i början av 90-talet, det finns andra än Hilton och co att se upp till och någonstans tror jag ändå att den kommande generationen, vi och 90-talisterna, slår sina kloka huvuden ihop och försöker åstakomma en bättre värld.
Kanske beskrivs vi en dag som de där mupparna som har några leggings och tunikor på oss, låt gå för det, alla generationer har väl sina grejer. Ovanstående tycker jag är specifikt för 60-talisterna. Sedan finns det säkert otroligt mycket bra med dem också, men det överlämnar jag till någon annan att skriva om...