En illustrerad konstruktion av verkligheten

Jag har alltid rätt. Eller jag vill i alla fall tro att jag alltid har rätt. Det vill min älskade pojkvän med tro. Att han har alltså. 90 procent av gångerna brukar jag därför lämna ett påstående oemotsagt för att slippa onödiga bråk, 10 procent av gångerna går det inte. Då är det bara så att jag måste ta fighten och bevisa att han har fel och jag har rätt och så är cirkusen igång... Jag är fullt övertygad om att det här är som det är av den enkla orsaken att vi båda är storasyskon. Vi är vana att alltid få ha rätt.

Men det är skönt att få vara arg ibland. Och det är skönt att få vara så där riktigt sams efteråt. Dessutom var det jag som tillslut fick rätt, så klart.

Uppsatsen är numer utskriven i åtta fina exemplar och ska leveras till min klasskompis E i eftermiddag för vidare distrubition. VId det egentliga tillfället för distrubitionen befinner jag mig i Stockholm och kan omöjligt närvara. Det är tur att det finns så snälla människor som E!

Nu ska jag kolla över den kommande kursens litteratur och sedan bege mig ut på en liten promenad. Det är bara att passa på när solen för en gångs skull skiner...