En illustrerad konstruktion av verkligheten

Några glas Cola och alldeles för mycket chips senare tycker jag ändå att det är skönt att vara hemma. Att se att han klarar sig, min lilla A och att ha lite mer makt över situationen än att vara maktlös. Maktlös. Jag har kommit att avsky bara tanken på det ordet.

Mitt hår får fortsätta att växa och jag får fortsätta att drömma om den där röda färgen. Vi får se om det blir av någongång, men just nu vänder jag mig om så fort jag ser en härlig röd kalufs. Jag vill ha. Men frågan är: hur många dagar kommer jag att vilja ha. Är det värt det?