En illustrerad konstruktion av verkligheten

Jag är tydligen väldigt into Cecilias Mode idag, men what a fuck. Man ska inspireras av inspirerande folk. Denna gång gäller dock inte saken mode, utan vänner. Hennes krönika i gårdagens Fredagsbilaga gav mig tårar i ögonen och en känsla som inte vill försvinna. Vänner, vad är man utan dem? Och ens riktiga vänner, vad gör man för att inte försumma dem? Antagligen för lite. Men nu är de flesta av oss äntligen i samma stad (eller jag har äntligen masat mig hit igen) och vi kan få lite mer kvantitet i umgänget. Dessutom kommer LIna nästa fredag. Då blir det kvalitet i stora mått!

Tack för att ni finns. Oavsett vilka som kommer och går är Ni alltid närmast.