En illustrerad konstruktion av verkligheten

När jag ska börja på en ny kurs, en ny skola eller i det här fallet ett nytt jobb är det sällan själva socialiseringen och sysslorna jag är nervös över. Nej, detta oroar mig inte alls. Istället är jag nervös över att pendeln inte ska komma fram i tid, eller att den ska komma för tidigt så jag blir stående sysslolös och bara väntar, på något eller någon. (Ja, Sandra, det är då man önskar att man rökte, så att man verkar sysslosatt och kanske lite busy.) Jag är nervös över att inte kunna rutinerna, veta om folk äter lunch ute, eller om de har med sig matlåda, veta hur man bokar datasalar, var böckerna finns, när man tar rast och när man går hem om dagarna. Förstå vem som sitter tillsammans med vem och var min plats är i det hela.

Imorgon helgaderar jag med pendeltåget som ankommer i lagom tid, är det försenat hinner jag ändå. Jag packar ner en portion korvstroganoff och jag klär mig så mainstream som min gaderob tillåter, sedan hoppas jag på att få någon som berättar allt annat viktigt för mig.  Jag ska försöka att inte överfalla första bästa person och göra han/hon till min bästis, som jag alltid gör. Det första intrycket stämmer sällan med verkligheten har jag av gedigen erfarenhet i frågan märkt.