Nästan fem år senare...
...sågs vi återigen vid spottkoppen på t-centralen. I spänning väntade jag på vad som komma skulle och funderade på hur dessa sju galna brudar var idag. Men så kom de, och alla var precis som vanligt. I förundran möttes vi, skrattade och kramades. En kostymkille betraktade allt och log mot mig. Han undrade nog hur allt hängde ihop.
Fem minuter passerade och sedan var allt som vanligt. Flams, trams, djuphet och ytlighet. En samling tjejer som älskar att festa och älskar att snacka, ett gäng som håller ihop och passar ihop. Vi delade med oss av våra liv, vi pratade om våra kärlekar och våra flyttar, vi åkte sju men kom tillbaka sex och nästan allt var som det skulle.
Sen skildes vi igen, 24 timmar senare, och lovade varandra att inte låta fem år till passera.
Jag saknar dem redan. Men ja, jag vet: What if leaving is a loving thing. Eller som Mika skulle sagt och Frida skulle älskat: I try to live alone, but lonely is so lonley alone.
Fan.
Fem minuter passerade och sedan var allt som vanligt. Flams, trams, djuphet och ytlighet. En samling tjejer som älskar att festa och älskar att snacka, ett gäng som håller ihop och passar ihop. Vi delade med oss av våra liv, vi pratade om våra kärlekar och våra flyttar, vi åkte sju men kom tillbaka sex och nästan allt var som det skulle.
Sen skildes vi igen, 24 timmar senare, och lovade varandra att inte låta fem år till passera.
Jag saknar dem redan. Men ja, jag vet: What if leaving is a loving thing. Eller som Mika skulle sagt och Frida skulle älskat: I try to live alone, but lonely is so lonley alone.
Fan.
Andras kommentarer
Postat av: erika
oj shit! jag är en känslosam människa, inget snack om saken. mina tårar rinner när jag läser detta. konstigt, men besöket på malta och bilresan hem från arlanda finns starkt memorerat. saknar dig syster. Kram
Postat av: Frida
Aaa, jag älskar!
Och saknar...
Trackback