Varför prioriterar vi inte det viktiga?
Det är ni som är livet för mig, jag önskar att ni var här idag. Jag tänker på er hela tiden.
Fan. Tänk vad de gör för mig, för oss, för alla. Så länge jag kan minnas har de gjort allt för att vi ska må bra. Gett oss allt godis i hela världen, tagit ställning för oss när mamma och pappa försökte ha regler, skjutsat mig så fort jag missat bussen till jobbet.
Och vad ger jag tillbaka? Jag skickar ett brev och ringer ett samtal på hennes födelsedag. Jag njuter av någon söndagsmiddag då och då och jag träffar dem på högtider. Men sen då? Det vardagliga? Varför förmår jag inte mer? Vi är livet för dem och det enda som betyder något. Jag är en dålig människa och jag skäms!
Va fint du skriver Elli. Roligt " när mamma och pappa försökte ha regler" Men Ellinore, glöm inte att det är dom små sakerna som är viktiga.(som brevet o telesamtalet) Du är absolut ingen dålig människa, du är en fin människa med mycket empati o rättvisepatos / må så gott i Oslo / Pappa
Jag säger som din pappa redan sagt. Det är de små sakerna som räknas, som betyder så mycket. Jag gör precis som du, skickar kort till min mormor då och då, särskilt sedan hon blev ensam när morfar gick bort. Jag ringde i lördags när hon fyllde 79. Det kan tyckas vara små saker men det gör så mycket. Min mamma berättade i höstas att hon kommit hem med mormor och följt henne och hämtat posten. Där låg ett kort från mig och mormor grät för att hon var så glad när hon läste det. Min mormor älskar att få post och att få kort från sin lilla höna (mig) är guld värt. Med den vetskapen så skickar jag glatt mina kort, jag vet att de gör henne glad, att de sätts upp på kylskåpet. Hon är inte ensam, hon är älskad. Det är ju inte så lätt att besöka så ofta som man vill då man inte bor i samma stad längre, besöken får bli när man kan. Det blev ett långt inlägg det här, ha iaf inte dåligt samvete, din mormor vet att du älskar henne.