En illustrerad konstruktion av verkligheten

395 kronor för lite mat och en arrangerad klassfest är sjukt dyrt, särskilt eftersom att jag aldrig äter maten efter jag har förfestat. Gör jag det, så somnar jag och det vill jag inte. Jag är hellre vaken och hungrig, än mätt och i en dvala. Sista kvällen på Peace and love i somras var jag så hungrig att jag höll på att svimma, men ville inte att kvällen skulle ta slut, så jag höll ut. Pizza har sällan varit så gott.

Men klassfest alltså. Tio år har passerat sedan vi gick ut nian i Maserskolans fotbollsklass. Den bästa klassen, även om ingen av oss blev något fotbollsproffs. Nu är det bara att hålla tummarna för att fler än jag och mitt gäng betalar och ser glada ut. Annars blir det lagom skoj och då får jag väl äta maten ändå.