En illustrerad konstruktion av verkligheten

Som oftast när jag är med Lina börjar vi fundera på varför saker och ting var som de var och om hur det kom sig att det blev som det blev. Om falskhet och om sanningar och om varför och hur och om. Vi säger det vi vill säga, formulerar de ord man helst inte vill säga, öppnar munnen och säger det ändå  och går vidare. Sen kan man gå vidare.

Det är befriande och det är givande. Och vi räcker till. Ingen annan behöver säga varför vi gör som vi gör, varför vi tänker som vi tänker, hur proffissionell personen än är, vet vi det ändå bäst själva. Det handlar bara om att formulera det, säga det och sen kommer vi att förstå det. Men det behövs någon som lyssnar till dina ord och tar till sig dina sanningar.