En illustrerad konstruktion av verkligheten

Det är löning imorgon och jag har pengar kvar. Inte mycket, men pengar kvar. Sådant händer inte ofta, för pengar på kontot har en viss förmåga att spenderas, i alla fall på mitt konto. Men imorgon är det löning och imorgon ska jag och Anna köpa biljetter till Hello Saferide och Andreas ska inhandla biljetter åt oss till Timbuktu.

En lucia med Timbuktu och favvoexet och hans lillebror och med glögg och pepparkakor och glitter och allt känns rätt surealistiskt, men magiskt härligt. För ett år sedan var läget annorlunda och vad vi gjorde på lucia då minns jag inte ens. Men nu ska jag minnas och nu ska det peppas och nu ska det firas. För vi är bra, var vi än är och hur vi än är. Bollen studsar och någongång kanske den landar.

Pendeltågsresorna har lyckas att bli ett zappande av musik, inget tycks bra nog, allt är en tristess. Jag tömmer Ipoden och plockar in nytt. Nya tongångar, annan inspiration och nya tankar. Något lugnare, något vackrare. Kanske som livet är eller kanske vad jag behöver för att tolka livet som vackert.

En surrande dator och konstiga drömmar har upptagit min natt. Idag är jag trött. Jag peppar med The Corals och försöker skapa en röd tråd mellan natt och dag. (Det där Greysavsnittet kommer aldrig att bli klartittat. Jag somnar bara.)

The Corals - Dreaming of you

Jag har knappt se Idol i år, men när jag hör min alla tiders favoritlåt sjungas av den som jag nog ändå tror jag gillar bäst i Idol faller jag lite lätt dit. En eminent version av Mike Stripes alldeles fantastiska sång var pricken över i:et denna lilla tisdagskväll.  Ännu en cirkel är sluten.

Jag har väntat i sju år, nu är det bara fyra dagar kvar. Denna vecka får bli en Coldplayvecka och på torsdag blir det fyrverkerier, Chris, Jojo och jag. Äntligen. Äntligen är verkligheten i kapp oss och bara för att vi någon gång förlorar något, betyder inte det att vi är förlorade, det finns många andra floder att passera.

Jag stryker det gamla och börjar om. Denna låt är värd en betydligt bättre presentation än mitt dravel och babbel. Lost får mitt hjärta att värka och mina tankar att tänka. En låt om att inte vara sina handlingar och om att resa sig efter ett fall. En låt om att det finns olika sätt att leva sitt liv och att den enkla vägen inte alltid är den rätta.

Jag gråter nästan redan nu, jag undrar hur det ska bli på torsdag...

Jag lyssnar på den där låten som jag älskade för hundra år sedan eller sju år sedan kanske det var. 2001. Jag dyrkade den, catfightades till den och kunde varje ord i den. Nu kommer den tillbaka och talar till mig med ett öppet hjärta. Varje ord träffar mig och jag inser att livet är så där ironiskt som vi bara tror att det kan vara. Jag är glad att den kommer tillbaka och jag är glad att jag förstår och att jag inte längre är där. Men ironiskt, det är det.

Efter en kväll med musikquiz och diskussioner om allt från förintelse till bojkott somnade jag som en stock igår och vaknade sedan utsövd och peppad en timme innan klockan ringde. Med glad musik i lurarna begav jag mig sedan till jobbet, laddad för en höst fylld av nya upptåg, självförverkligande och positiv energi. Det blir bra det här och det är en fantastisk känsla när saker och ting ordnar sig, för ordnar sig gör de alltid.

Jag har festat med de godaste av vänner, vaknat till en gemensam och gigantisk frukost, minglat med kändisar. Jag har återupptäckt min barndom med Mando, jublat till Looptroop och slutligen avslutat allt i ett gigantiskt stort lyckorus till Håkan. Jag är sliten, men lycklig och jag längtar redan till nästa år.

Vi tjuvstartade igår. Hade en speleman, rökte för mycket och sänkte en sju, åtta Pripps. Vi kollade in festivalbesökarna, tälten och det gamla vanliga Borlängehänget. Alla utflyttade själar återförenas i ett förundrat leende över att detta är vår stad, att vår stad kan leva upp så här och kanske är vi lite bittra över att så inte var fallet när vi var 16. Men mest är vi glada, överväldigande glada och om fem timmar är det vi, Miss Li och festivalen!