Livet: som jag trodde det skulle vara
Någonstans har jag alltid haft bilden av att 28 är åldern då man blir vuxen. Det var då jag skulle spatsera omkring enbart iklädd Filippa K´s senaste kollektion med en portfölj i handen. Det var åldern då jag inte längre skulle bli full på öl, utan bara salongsberusad på fint vin. Det var då jag skulle vara seriös.
Imorgon fyller jag 27 och livet har inte alls blivit som jag då trodde. Det enda vi vet säkert är att det aldrig blir som man har tänkt, som mamma säger. Och det är sant. Mamma vet. Jag fyller 27 och jag är så vuxen man kan vara, men vuxen på mitt sätt. Vuxen i så som att ta ansvar för sina handlingar, att fatta beslut som inte alltid är lätta, att veta att världen inte rasar samman utan att man (oftast) kan resa sig igen, att göra det som jag vill och inte det som andra förväntar sig att jag vill.
Jag tycker om att vara vuxen och jag tycker om att kunna leva exakt så som jag vill leva, leva så som jag vill, göra det jag vill, spendera tid med de jag vill. Att fylla 27 är kanske ett steg närmare ålderdomen, men livet kommer inte sluta här. Det är i alla fall vad jag försöker att intala mig själv.
Kärlek i en bild
Till dig, kroppen
Jag bränner ännu en kaka och undrar vad som är felet. Men ja, jag vet det ju egentligen. Slarvet. Men jag är lugn nu och jag är glad. Efter en dag då allt gick fel har jag fått en kväll då fler saker gått rätt, utom kakorna då. Imorgon kommer Skolverket och inspekterar skolan, så som de inspekterar alla skolor, och jag ska nog inleda dagen med lite träning för att peppa. Min kropp skulle nog uppskatta det. Många brända kakor resulterar i flera bakade och avsmakade smetar.
Huvudet i sanden och så vaknar jag igen
Idag avskyr jag SL men ännu mer avskyr jag dagar som dessa när allt går fel.
Men med extra laktosfritt
Lillasyster har börjat blogga och jag kan inte se någon anledning till att hon inte skulle göra det. Hon lever i världar vi vet för lite om för att må bra av och hon skriver som någon som dansade på tangenterna. En liten balett eller kanske en vals. Så läs den och bli lite rikare, för det är sådana som hon som gör livet rikare. Utan smör.
På min axel
Lusten är tappad och viljan att skriva finns inte kvar. Det är minnena vi samlar på och minnen lagras inte bara i ord, utan även i bilder. Bilder av tiden. Tiden gör sig påmind och jag undrar var de där åren tagit vägen, funderar på vad jag erfarit och vilka motstånd jag mött.
Jag är glad över tiden, glad över åren och jag uppskattar att bli äldre då klokheten blir större och prestigen mindre. Den ständiga kampen mot prestigen jag för kommer aldrig övervinnas, men vi kommer bli jämlika och varje dag är ett steg mot målet. På vägen samlar jag minnen så fina.
Kärlek och sånt
Med Hanna var det kärlek vid första ögonkastet och sedan dess har jag inte blivit besviken. Det är så enkelt med vissa, man hittar varandra och sedan flödar orden utan ett slut. Det meningsfulla och det vardagliga avlöser varandra utan att man märker det. En fredagkväll med Hanna och Anna är det inte mycket som slår men jag vaknar alldeles för tidigt, alldeles för tidigt, ivrig att få entra Borlänge och träffa systrarna.
Idag är Erikas dag!
När det sker finns inget annat
Ibland finns inga kösystem. Ibland sker saker som traskar förbi alla dess händelser, som sätter ett perspektiv på vår tillvaro och våra prioriteringar och när detta sker finns inget annat. När detta sker är allt annat trivalt. Ibland önskar jag att vi visste utan att behöva veta, utan att behöva känna, utan att behöva erfara. En mening skapas, en vetskap om vad som är värt något, en livssyn förändras. Materiella ting förflyttas till en sekundär värld. Och ibland tror jag att vi behöver se det.
Fina folk under fina dagar
Fritte fyller år idag, men presenten glömde jag på Petsounds igår. Nu är den åter funnen och jag bakar kladdkaka och fixar mat. Fritte jobbar men sen ska han firas. Så som varje dag denna vecka varit ett långt firande. Jag tycker om det. Jag är trött, men tycker om det.
Är det synd om människorna?
Orden är så fina ibland. De formar oss och ger oss en mening. Så förenas vi i en tidlös rymd. Jag tycker om människorna.
Tid är pengar
Jag städar och tvättar och bakar och så ska jag äntligen färga mitt hår. Anna kommer om en stund för att dricka te och pappa är äntligen hemma igen och ska få ett besök av mig. Kvällen är fullproppad och som vanligt stressar det mig. Som vanligt spiller jag, ramlar jag, kladdar jag.
Mest av allt inser inser jag att jag aldrig vill arbeta heltid när jag är småbarnsförälder. Kvalitetstid är fint och bra men för att hinna se något, hinna göra något, hinna uppleva något räcker inte tiden när åtta timmar om dagen ska arbetas av och två timmar om dagen ska gå till hushållet. Nej, det här med heltidsarbete är nog inte för alla. Inte för föräldrar. Jag beundrar de som fixar det och hoppas jag slipper vara där en dag.
Tid är pengar och pengar är inte allt.
Nästa tåg går nu
Jag är trött, men vad gör det. Sova kan vi nog göra en annan gång. I ett annat liv. Dagarna snurrar på, jag tittar nöjt på mitt schema och hoppas på en bra vår. En lite lugnare vår. En mer strukturerad arbetsvår och en mindre strukturerad kvällstid. Vi tassar vidare och hoppar på nya tåg. Så som det ska vara.
Så som det är
Så händer något igen, något som får mig att stanna upp och känna och inse att våra dagar ska tas till vara på. Inget är någonsin förutsett och ingen vet vad som händer oss. När det händer oss.Jag fångar timmarna, i en bitterljuv blandning av känslor, fokuserar på jobbet för ett ögonblick och ser fram emot en kväll. Det är vardagarna som i slutänden är det som tar mest av vår tid och det är dessa vardagar som ska fyllas till sin bredd. Livet blir så kort annars och vad vet vi om livet egentligen.
Utan kraft inget resultat
Jag är för trött för arbetskväll och äter mig hög på choklad. Det hjälper för någon sekund. Nu är jag mest mätt. Mätt och trött. Jag letar föreläsare för temadagar om alkohol utan resultat, läser dikter av Tage Danielsson och funderar och svarar på elevernas desperata frågor om den där uppgiften som ska redovisas imorgon. Och så väntar jag på helgen. Det är dags nu.
IG-varningar och frånvaro
Det är tomt på skolan, som det alltid är tomt. Uppgifterna läggs på hög, sjukskrivningarna haglar och jag står frågande. Hur ska jag nå de som inte vill nås. Hur ska jag få dem att skriva alla dessa uppgifter, förstå tanken med skolgången, förstå friheten som gymnasiebetygen ger?
Mina ord räcker inte. Andras ord räcker inte. Det är bara viljan som räcker. Deras vilja. Och utan den står man still. Utan vetskapen om att tiden ska vara på en sida, att vi inte bör slösa med den, att vi sedan kommer att ångra att vi slösar med den står man utan ambition. Utan insikten om att ens betyg gör en lite friare och ger lite färre ångestmoment och en lite enklare framtid blir det svårt att orka.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det, de måste känna det. Vilja det. Förstå det. Men jag önskar jag fick välja åt dem, vilja åt dem. Önskar att jag slapp skriva alla dessa varningar om icke godkända kurser.
Vad är vi utan dem?
Pendeln stod still i Tumba över en timme idag. Hade det varit signalfel hade det krypit i kroppen av frustration. Nu var det en olycka och Bo och jag löste korsord istället. Men tankarna snurrade,ögonen tårades och samtalet förändrades. Ingen var arg, ingen var stressad.
Livet är så mycket mer än vad man ibland ser och ändå går det inte att svara på den där frågan om vad livet har för mening. Jag antar att det är det som är meningen. Att det är meningen att vi ska utforska det själva. Känna, uppleva, sörja och glädjas.
Och så rullade tåget vidare igen. Liksom tankarna. Och vi övriga fortsätter leva våra upptagna liv som om livet var något att ta för givet. Det är det inte. Vi får inte glömma det. Livet har en mening för oss, även om den ibland är svår att se.
Meningen.
I en bättre värld
Livsödena påverkar min vardag. De går in i min själ och tar över mitt liv. Om jag hade makten att förändra skulle jag skapa en bättre värld. Nu lyssnar jag och tar in. FInns där när det behövs. Lyssnar mer. Säger något. Men maktlöshet, jag avskyr denna maktlöshet.
Tillsammans är vi mindre ensamma
Vi dricker ett glas vin fast det är måndag. Pratar igenom vår dag. Hittar en mening och skriver en text. Tillsammans är vi inte ett dugg ensamma.
För långt borta för att vara nära
Söndagsnätter är sömnlösa nätter och jag vrider mig bland måsten och minnen och tankar. Kanske sover jag en stund tillslut. Klockan ringer alldeles för tidigt och det där morgongympasset blir faktiskt av. Hjärnan har slutat fungera nu, orden har slutat att formuleras och tankarna består av annat än av jobb. Pendeln får ta mig hemåt till maten och slutligen kaffet med Anna. Kaffe är det som håller mig levande och sömnen känns långt borta. Som vanligt långt borta.
Ännu en dag i mitt liv
Anna gör alltid gott kaffe åt mig och vi analyserar igenom ännu fler ämnen. Jag försöker skriva blankvers och hon syr en krage. Sedan går vi hem var och en till sitt och tittar på kärleksfilmen på fyran som får oss både att skratta och gråta. Tillslut ger jag upp, gör något vettigt, kommunicerar med de fina och tänker att jag borde sova.
När jag har läst lite ska jag sova och sedan väntar en ny arbetsvecka med nya utmaningar, som det sägs. Det är bara vetskapen om att jag älskar mitt jobb som får mig att gå upp sex varje morgon. Jag älskar att jag älskar mitt jobb och jag älskar att jag får dricka kaffe med Anna imorgon igen. Utan blankvers denna gång.
