En illustrerad konstruktion av verkligheten

I Borlänge finns en kebabsås som är som ingen annan kebabsås jag eller vi eller någon någonsin har ätit. Som små fotbollstjejer åt vi våra kebabrullar utan kebab men med massor av sås och som gymnaiseelever betalade vi en tjuga för bara bröd och sås de dagar vi inte gillade skolmaten eller de dagar en av oss inte gillade skolmaten eller vilken dag som helst och groffade i oss så mycket att resten av dagen bestod av ett långt magknip och resten av dagens lektioner var en stor dvala.

Och så idag när jag som vanligt hämtar min vegetariska mat i matsalen och råkar nämna Borlänge i förbifarten uppstår ett möte som liknar inget annat. Vår skolkock är uppfinnaren av kebabsåsen! Den fantastiska, berömda kebabsåsen som vi trånar efter än idag. Kebabsåsen med stort K. Och bäst av allt: han ska göra den någon dag, bara för mig. Den perfekta kebabsåsen och alla lektioner resten av den dagen kommer att få ställas in. Såser kommer inte igen.

Efter en timmes reflekterande med en elev idag konstaterade Bo och jag att meningen med livet nog är de mänskliga mötena ändå. Vi vet aldrig var eller när vi springer ihop med de där människorna som kommer att skapa oss en mening i vårt liv, men vi vet att det kommer att ske. När det gör det, när vi fångas  i det där samtalet om allt och inget eller ett långt skratt som kanske följs av tårar men så småning om får oss att le igen, när allt känns sådär rätt, det är då vi vet att vi ska hålla i det.

Hålla i det, hårt  fånga det i vårt hjärta och vårda det ömt och plötsligt är inte de där frågorna så svåra att svara på längre. Meningen med livet är att ha människor nära oss som ger oss en mening med vårt liv.  Jag längtar så innerligt tills min elev får uppleva det. Uppleva det igen. Då kommer även jag att le.

Syftet med min allra första uppsats var att undersöka hur media skildrade Israel-Palestinakonflikten. Vi sökte och letade med både ljus och lykta efter subjektiva vinklingar, men utan resultat. Utan egentligt resultat. Det var sju år sedan. Idag förutsätts jag sätta på mig de där kritiska glasögonen och ge exempel på hur media använder sig av en kulturrasism. Det är hopplöst.

Det är hopplöst för att de journalister som inte lärt sig sin läxa idag är inte längre journalister. Det är klart det finns en islamofobi i media och det är klart att det då och då bekräftas att en våldsman inte hade "en annan etnisk bakgrund." Men detta är något som kräver timmar, dagar och veckor att finna, oavsett glasögonens styrka. Något som kräver en gedigen undersökning. Det är inte något jag gör på en dag.

Media är extremt vinklat, men har lärt sig av kritiken och beskriver inte längre kulturer och etniciteter nedlåtande. Istället är det andra grupper som drabbas. Så vad gör jag nu? Läser Ett drömspel kanske.

13 timmars arbetsdag är över och jag undrar vad jag egentligen skulle hem och göra, snart är jag ju tillbaka där igen. Det känns inte jobbigt, det känns helt okej och nästan roligt. Tänk om eleverna hade känt samma sak, de skoltrötta, uppgivna eleverna som jag inte riktigt vet hur jag ska bemöta eller borde bemöta eller vet hur de vill att jag ska bemöta dem. Så jag frågar oftast. Frågar om de vill att jag ska tjata eller om de vill att jag ska vara tyst och vänta på de där bättre tiderna när uppgifterna (förhoppningsvis) dimper in.

Jag kan ju inte vilja åt dem, hur gärna jag än vill, vill vilja åt dem.

Från och med imorgon följer tre veckor av oändliga timmar av arbete och gigantiska helgimmar av studier innan jag kan belöna mig med fyra dagars ledighet. Fram tills jul har jag tryckt på pausknappen för privatlivet och satt på play för arbetslivet och eftersom jag lever lite för att arbeta så mår jag inte dåligt av det, jag måste bara påminna mig själv om att jag inte mår dåiigt av det. för annars kan jag lätt tro det och det är då min puls börjar hetsa och mitt hjärtat att klappa och då blir jag yr och hetsig och gör inget särskilt bra. Så: paus. Välkommen åter.

Hör ni inget så vet ni var jag finns: på jobbet, i soffan med en bok eller på ett pendeltåg nära dig.

Förutom att jag var tokigt arg imorse över något som jag enligt mig själv har all rätt att vara arg för, (och ärligt talat är jag det än, jag ska ta itu med det snart, så klart.) har jag haft en fantastisk dag som lärare idag. För mig är en fantastisk dag som lärare en dag då jag hinner det jag ska hinna, då lektionerna fungerar bra och när jag får några minuter över att sitta ner med några elever och prata om det som är nödvändigt just då. Det hann jag idag. Det är jag glad för.

Vi får se om resultatet kommer imorgon, men trots allt mitt tjat är det faktiskt inte resultatet som är det viktigaste, utan att de är där, att de mår bra och att jag faktiskt vet att de kan. Att de kan om de vill. Att de ser att jag ser dem. För det gör jag.

Det är helt galet: distanskursen jag läser på halvfart innehåller mer uppgifter och mer litteratur än någon kurs jag tidigare läst. I kombination med två veckor av utvecklingssamtal på kvällarna kan man nog vänta sig nattarbete och mycket kaffe framöver. Nu dunkar mitt hjärta snabbt igen. Jag avskyr när mitt hjärta dunkar.

Min chef frågade mig hur jag mådde här om dagen och frågade om det var mycket åt mig. Hon menade att jag är en sådan där person som tycker att allt är roligt och vill göra allt, men poängterade att det är omöjligt. Jag vet att hon har rätt och jag uppskattar att hon kan se igenom mig på det viset, för det mesta uppskattar jag det.

För alla dessa lögner om att jag är stresstålig är bara en falsk fasad. Jag är inte stresstålig, jag blir yr och konstig av stress. I bästa fall skrattar jag, i värsta fall är jag radiostyrd. Jag är så långt ifrån stresstålig man kan komma. Däremot så tycker jag om att göra saker, jag tycker om att ha mycket att stå i(för det mesta i alla fall) och det finns en miljon saker jag skulle vilja göra.  Om jag hade tid.

Tre timmar har passerat och jag har återigen knåpat ihop två inlämningar till distanskursen. Jag är långt ifrån den nivå jag egentligen borde ligga på och jag kämpar mest för att få in inlämningarna i tid. Ämnet är ytterst intressant, men jag har ytterst ont om tid och ibland undrar jag om det här var en sådan bra idé ändå...

De små orden, som anspelar på så mycket mer, slutar sedan i en stor och grym helhet. Men i de där lilla och stora kommer något innerligt, från någon som inte verkar vara så innerlig och jag är mest glad att jag får veta. Att någon får veta. Vi vet så lite om varandra ibland.

Och vi tror så mycket.

Jag vet inte riktigt var jag själv tar vägen ibland. Det finns så mycket som är så centralt och så mycket som händer på en och samma gång. Jag låter telefonen ringa, sms:en bli obesvarade och rättningshögen ligga. Och så förtränger jag allt för en sekund och antingen skrattar jag eller så gråter jag. Inte riktigt gråter, men ändå. Det heter väl skratta och gråta, antar jag . Svär är nog det jag egentligen gör.

Men nu är Lillan här och imorgon väntar Coldplay och om jag kunde fixa hela världen så skulle jag göra det, men jag kan inte fixa någon och det är mycket som faller mellan mina fingrar. För mycket.

Imorgon är en annan dag. Jag hoppas allt blir gult. Gult som gula sidorna och Chris fina låt och ett fullsatt Globen i fina färger.

Allt flyter samman så fint. Jag läser elevtexter om identitet och kultur, funderar lite på nästa kurslitteratur om etnicitet och skola, har undervisat min första timme i Svenska som andraspråk och diskuterar livet med Johanna under vår andra höstpromenad för denna vecka. Allt skapar en fin enhet och jag blandar lite av varje. Jag skapar utifrån en samlad enhet och tycker om det jag gör och jag tycker om det jag lär mig. Varje dag lär jag mig.

Jag kan inte slita mig från min språksociologibok som både är fantastiskt bra och dessutom ger mig en repetition av det jag tidigare lärt mig. Mediekommunikationen, mångkulturalismen, svenskan och pedagogiken, Bourdieu, Saussure, Ambjörnsson och Hirdman, allt i en fantastisk blandning av kulturellt och ekonomiskt kapital, konnotationer och ungdomsspråk och jag bara ler och fortsätter att läsa.

Nu ska jag gå och undervisa i ämnet. Lyckos mig!

Kurslitteraturen till min distanskurs Migration, kultur och kommunikation har anlänt och det är med förtjusning jag tittar igenom böckerna. Det mesta är en repetition av sådant jag läst innan och i referenslistorna känner jag till de allra flesta. Jag facineras och intresseras.

Och det slår mig, så där snabbt och impulsivt som det alltid gör: det är så här jag ska gå vidare. En dag ska jag inte jobba som gymnasielärare längre, utan då ska jag forska i språksociologi och intergration och sprida min kunskap om det. För det är det här jag älskar och det är just därför jag facineras av Kehmiri: han gör exakt vad jag drömmer om att göra. Inget annat.

Jag får med mig 35 av 40 elever till att gå på Fem gånger gud på kvällstid och jag tror att den pjäsen är ett perfekt sätt för att lyfta en annars så tung kurs som Svenska B. Strindberg, språkets dimensioner och politik. Jobbiga lärare och slöa elever. Jag ser fram emot det och det verkar som att eleverna ser fram emot det. Nu gäller det bara för mig att ge eleverna en kreativ höst fram tills dess. Det är mitt ansvar. Det är mitt ansvar att visa dem hur fantastisk litteraturhistorien kan vara.

Ständigt hör jag kommentaren "varför fick vi inte lära oss det i skolan?" och jag blir livrädd.  Jag står med makten att påverka och förändra, men även rädslan att glömma. Rädd för att det bara blir det som jag önskar att jag hade lärt mig, inte det ni andra hade velat veta om livet och överlevnaden. Rädd för att mina elever ska säga samma sak om tre år.

Så, var brast skolan någonstans? Vad önskar ni att ni hade fått veta innan ni entrade vuxenlivet?

Jag har nog mest skrattat, ätit och flummat idag. Och så har jag funderat på hur man böjer ett ord och pratat om renässansen, om identiteter och kulturer och om nationella prov. Allting snurrar i hjärnan och hur morgondagen ska bli kan man undra. Ibland blir det bra, ibland mindre bra och jag har en liten aning om något jag kanske borde förändra. Jag måste låta det sjunka in lite först bara.

Imorgon är en ny dag och jag skrattar jag vidare och snörvlar vidare. Helst av allt skulle jag vilja ha en whiskey och det har jag nog aldrig velat ha förut...